Page 249

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

AGITATIONSVAGNEN 237

tvungen att utföra detta diplomatiska uppdrag, och

det finns människor, som frivilligt åtar sig de

tarvligaste rollerna. Man borde vara mycket tacksamma

mot dem, men man känner förakt i stället. Jag tror,

det är därför att en skugga av förnedring faller

på dem.

Kort och gott, vi var fångar, men ingen gjorde oss

något för när. Medan man förhörde oss, hade

soldaterna dragit fram den bildsköna sekreterarens

kropp. Han var den första, som dödats av en kula

— redan i sömnen.

Sedan började förhöret med kommissarien. För

resten kunde man inte kalla detta hån för ett förhör.

Blodet strömmade från hans ansikte, framtänderna

var utslagna — då han talade, spottade han blod.

På officerens frågor svarade han klart, kort, nästan

glatt. Hans närsynta ögon (pincenén hade slagits

sönder) stirrade så underligt och förstärkte intrycket

av den exaltation, jag nyss talaide om. Man såg, att

han på grund av sin närsynthet varken kunde

urskilja de närvarandes ansikten eller riktningen av

deras blickar. Han stirrade rakt framför sig på en

punkt, som bara han tycktes se.

— Spetsa honom! skrek soldaterna. Nog med prat!

Den magra mannen sträckte på sig, lyfte

händerna som en talare och utropade med klangfull röst:

— Kamrater, den timmen är nära, då ni kommer

att förstå, vad ni gör. Är det inte för er skull, för era

hustrur och barn, den röda armén kämpar? Tänk på,

vem ni kämpar för! Var är jorden, man lovat er?