Page 250

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

MARIETTA SJAGIN JAN

— Tig, din hund! skrek officeren. Spetsa honom

på pålen!

Vet ni, vad det betyder? Det är en vanlig påle. Den

trängs in i ändtarmen. Jag såg, hur han sattes på

pålen, sköts in med sådan kraft, att inälvorna slets

sönder. Han vred sig i kramp, medan en stor, het

sol steg upp i öster, fåglarna sjöng och stäppen

vaknade f och bländande lyste vår agitationsvagn

där uppe med sina plakat och valspråk. Den stod

just vänd mot oss med den sidan, där den käcka

arbetaren svängde eldhammaren och visade mot den

strålande, femuddiga stjärnan.

Han, som vred sig på pålen, sàg stjärnan och

sträckte armarna mot vagnen och... jag ryser, när

jag tänker på det. Plötsligt började han tala med en

kraftig, övernaturlig röst, som om hans inälvor inte

slets sönder av pålen. Det var hans agitationstal.

Han sade:

— Leve arbetar- och bonderepubliken! Ni kommer

att förstå allt, ni kommer att gå med oss. I vagnen

finns det lit-te-ra-tur!! Ta vagnen!...

Ordet »vagn» skar som en kniv, så spänt bröt det

fram. Intrycket var överväldigande, övernaturligt.

Soldaterna stelnade bokstavligen till, några ryggade

tillbaks. Under våldsamma förbannelser sköt

officeren rakt i ansiktet på mannen, som agiterade från

pålen. Officeren blev utom sig och röt, att man

skulle sätta eld på vagnen.

Då fick jag se något alldeles otroligt. Ja, kära

vänner, soldaterna störtade till vagnen, strömmade

in i den, och må jag bli förbannad, om jag ljuger,