Page 251

- Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen

AGITATIONSVAGNEN 239

medan de låtsades förstöra vagnen, stoppade de på

sig vår litteratur, var de än kunde. En gömde

broschyrerna i stövelskaftet, en annan innanför skjortan,

en tredje i ärmen eller mössan. Genom fönstret såg

jag deras febrila rörelser — de verkade

somnam-buliska. Jag måste tillstå, att också jag i smyg tog

vara på en kolnad träbit av vagnen — som minne.

Jag kommer att bevara den ända till min död.

Sex månader därefter var hela södern rensad från

de vita. Jag träffade tillfälligtvis en av de där

lurviga soldaterna — han var då redan rödgardist.

— Vi gick nästan alla över till röda armén, sade

han bland annat till mig. Den där litteraturen

liksom brände sig in i vår själ. Från den dagen började

vi tänka.

Det är just det, jag kallar verklig agitation. Lev i

tusen år och tusen till — något starkare kan ingen

på jorden fundera ut. Det finns inget, som är större

än offer.

Jag tror, det är en station här. Jag ska gå ut

och hämta lite tevatten.

Berättaren steg upp, tog en stor tekanna av

koppar och gick mot utgången. Kommunisten, som

slumrade i hörnet, öppnade plötsligt ögonen, rusade upp,

grep sin mössa och sprang efter honom. På

perrongen rörde han lätt vid skådespelarens skuldra.

Denne vände sig hastigt om men såg inte alls

förvånad ut.

— Vet ni vad, kamrat, sade kommunisten, er

berättelse var bra, fast det var en dold tendens i den...