Page 255

- Michail Sostjenko: Den siste herren

Mötet

Jag träffade Gavrila Vasiljevitj Subov i Smolensk.

Jag minns... Torget. Staplar av vetebröd. Fläsk.

Kvinnor. Mjölk... Och där borta vid stånden — en

människohop: åskådare. De skrattade. Klappade i

händerna. Och framför åskådarna en man.

Jag gick närmare.

Mannen såg mycket underlig ut — barfota,

elefantlik, med långt, grått hår, som räckte ända till

skuldrorna. Han gick i cirklar kring hopen, grävde med

fötterna i marken, slog sig på magen, grymtade,

hukade sig ned, kastade sig i smutsen — han dansade.

Först förstod jag ingenting. Inte förrän han tog

upp en adelshatt från marken och började gå

omkring bland åskådarna. I hatten kastade man allt

utom pengar: smuts, gödsel och ibland en brödbit.

Brödet åt han genast upp. Alla skrattade. Men det

var inte alls lustigt. Det var hemskt — hans ansikte

log inte.

Jag trängde mig närmare fram och kände igen

honom. Det var Subov. Godsägaren Gavrila

Vasiljevitj Subov. Jag kom plötsligt ihåg: vagnar,

förspända med tolv hästar, med ett ilbud, som red före,

baldakinen, tjänaren, som läste Pusjkin för honom,