Page 256

- Michail Sostjenko: Den siste herren

244 M I CHAIL SOSTJENKO

sittande i det angränsande rummet, för att Subov

skulle slippa se det usla hjonet.

Jag lade ett brödstycke i hans hatt och viskade

sakta: Gavrila Vasiljevitj...

Han log listigt, fnös, såg på mig och gick bort.

Jo, det var Gavrila Subov. En underlig, ovanlig

människa! Den siste herren, som egentligen skulle

ha levat i Katarinas tidevarv.

Jag tänkte just gå min väg, men då kom plötsligt

en liten gubbe fram till mig. Han var snygg,

prydligt klädd, i syrtut. I handen höll han en matta — till

salu.

Gubben snöt sig i en skär näsduk, ordnade slipsen,

hostade och sade hövligt:

— Förlåt, ärade kamrat, ni behagade tilltala

Gavrila Vasiljevitj... Känner ni denna människa?

— Ja, svarade jag. Jag träffade honom en gång...

— En gång! skrek gubben åt mig. En gång! Bara

en gång? Då vet ni alltså ingenting om honom?

— Jo, svarade jag, jag har hört talas om honom

lite.

Gubben såg förargad på mig.

— Och vet ni, att han brände ner sitt gods

Subovo?

— Brände ner Subovo? Nej, det vet jag inte.

— Det vet ni inte! utropade gubben åter och

svängde med armarna. Ja, då vet ni ingenting... Och

vet ni något om Lenjka? Och hur Gavrila Vasiljevitj

piskade upp furst Muchin?

Gubben skrattade svagt, hostade, drog fram sin