Page 257

- Michail Sostjenko: Den siste herren

DEN SISTE HERREN

skära näsduk, snöt sig, tog mig under armen och

sade, i det han pekade på Subov med fingret:

— Han brände ner det. Brände ner sitt Subovo.

Det var hans högmod, som drev honom till det...

För att bönderna inte skulle få något. Och gick bort

nästan naken. Bara i underkläderna. Till och med

ringen tog han från fingret och kastade i elden.

Bönderna söker den än i dag på brandstället.

Gubben skrattade igen. Denna gång skrattade han

länge, drog två gånger fram den skära näsduken,

snöt sig, svängde med armarna och torkade bort

tårarna...

Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt på marken

med benen i kors under sig. Fullständig likgiltighet

var präglad i hans ansikte. Han vaggade sakta på

kroppen, käkarna rörde sig långsamt — han tuggade

på en brödbit.

Gubbens berättelse

— Ack, ärade kamrat, sade gubben, hur mycket

är väl en människa värd? Med alla sina förtjänster

är en människa inte mer värd än tre kopek. Titta

bara! Där sitter en man med korslagda ben som

en turk och har inga sorger... Allt har han glömt,

ingenting minns han, och annat blod flyter i hans

ådror.

Vem är det, som sitter där, ärade kamrat? Det är

Gavrila Vasiljevitj Subov, på sin tid den underligaste

och högmodigaste mannen i hela Ryssland. För