Page 258

- Michail Sostjenko: Den siste herren

246 M I CHAIL SOSTJENKO

trettio år sen hade varje osnuten gatpojke reda på

hans namn. Han levde i Moskva, och han var inte

berömd, för att han slösade bort över en miljon på

fransyskor, utan för att han var så otroligt högmodig.

Han bröstade sig över allt: sitt namn, sin

hållning, sina rikedomar och att salig tsaren spelat dam

med honom och vänskapligt klappat honom på

kinden.

Det gick alla möjliga roliga historier om hans

gränslösa fåfänga. Man berättade, att han alltid

brukade skaffa sig de vackraste kvinnorna till

älskarinnor. De allra vackraste. Men en känd baron

uppenbarade sig en gång med en så ovanligt underbar

flicka, att han genast övertrumfade Subov. Det kunde

Subov inte finna sig i. För kolossala pengar kom han

i besittning av flickan och tog henne med sig överallt

till allmänt beskådande... Men hon var en enkel

borgartös och hade trots sin underbara skönhet fula,

röda händer. Gavrila Vasiljevitj höll henne därför

instängd i två år och lät henne hela tiden bära

skinnhandskar. Och när hon tog av dem, så var

hennes händer snövita, med fina ådror..

Det var verkligen, på mitt hedersord, en

högmodig människa! Man berättade också, att han

förutom alla kronorna och titlarna brukade trycka sin

vikt — nio pud — på sina visitkort. Men det är

kanske inte sant.

Man vet bara, att han, då han fyllde fyrtio år, inte

längre kunde umgås med folk för sitt högmod och

människoförakt, och han slog sig ner på sitt gods

Subovo. Där stängde han in sig. Han besökte ingen