Page 259

- Michail Sostjenko: Den siste herren

DEN SISTE HERREN

och tog inte heller emot besök. I början kom några

mindre godsägare och hälsade på honom, men

Gavrila Vasiljevitj var mycket kall, sade du åt dem,

gav dem inte handen och lät dem inte sätta sig

i sin närvaro. Han ansåg dem alla för patrask. Några

av adelsmännen blev dödligt kränkta, men han brydde

sig inte det minsta om deras raseri.

Fem år levde han på detta sätt. På det sjätte

året hände allt. Men under de fem åren hade han

fört en så tråkig tillvaro, att vilken annan människa

som helst skulle ha hängt sig.

Han hade en älskarinna Lenjka — en enkel kvinna,

dum som en gås. Hon bodde i översta våningen,

åt hela dagarna chalva och grekiska nötter och

vräkte sig i sängen.

Gavrila Vasiljevitj gick sällan upp till henne.

Gjorde han det någon gång, talade han inte heller

med henne. Och själv var hon för resten också rädd

för honom.

Så levde han från den ena måltiden till den andra.

Dagarna i ända strövade han utan mening omkring i

sitt hus, och ingen fick komma inför hans åsyn. Och

på kvällen brukade han lägga sig i sin säng, dra

för baldakinen och befalla kammartjänaren Grisjka

att läsa för honom ur någon bok. Grisjka satte sig

i det angränsande rummet, stängde dörren till sin

herres sovrum och skrek in till honom alla möjliga

berättelser och romaner med en väldig bas.

När Gavrila Vasiljevitj någon gång var på gott

humör, brukade han gå ner på gården och befallde,

att man skulle fyra av en kanon. I sin trädgård