Page 260

- Michail Sostjenko: Den siste herren

M I CHAIL SOSTJENKO

hade han nämligen en gammal kanon, som sköt med

stenkulor. Gavrila Vasiljevitj lät skjuta en eller två

gånger, vinkade sen med handen — det var nog,

och så gick han in igen i sitt hus. Och så

strövade han jämt omkring där, så att till och med

utomstående greps av svårmod.

Ibland ställde Gavrila Vasiljevitj till med baler.

Men det var underliga baler. Uppe på läktaren

spelade femton musikanter valser och masurkor på sina

blåsinstrument, medan Gavrila Vasiljevitj ensam gick

omkring i den stora salen, satte sig ibland på en stol

och gick sen åter av och an.

Så levde Gavrila Vasiljevitj mer än fem år på sitt

gods.

Han hade en tjänare, som var hans bokhållare

eller förvaltare. Denna bokhållare gick jämt tre

steg bakom sin herre, blandade sig aldrig i dennes

samtal, teg som en drunknad och kysste ständigt

husbonden på handen.

Fördenskull tyckte Gavrila Vasiljevitj ganska bra

om honom. En gång kallade Subov den där mannen

till sig och sade:

— Min släkt är gammal och berömd, och om jag

inte gifter mig snart, slocknar den ut med mig. Jag

vet inte, vad jag ska göra. Men jag måste ha en

gemål av ädlaste blod.

Genast sändes folk ut i hela trakten. Man började

söka och fråga, var det fanns en flicka av ädlaste

blod, men man kunde inte finna någon. I trakten

bodde bara småfolk och köpmän.

Alla möjliga käringar började besöka Gavrila