Page 261

- Michail Sostjenko: Den siste herren

DEN SISTE HERREN 249

Vasiljevitj. När en sådan där gumma kom, tog

Gavrila Vasiljevitj emot henne, hörde noga på, men

så slog han plötsligt näven i bordet:

— Vad står du här och ljuger för?

— Ljuger? Jag erbjuder ju er en fin adelsfröken.

— Vern erbjuder du henne åt? Säg, vem åt? Vem

är jag!?

— Subov! Godsägaren Subov!

Gavrila Vasiljevitj log föraktfullt.

— Subov! Vern är Subov? Vet du, mor lilla, att

jag är inskriven i sammetsboken... Tsaren själv har

flera gånger spelat dam med mig... Då gifter jag

mig hellre med en piga, än att jag skulle gå och

krusa för en sådan där liten adelsfröken.

Gavrila Vasiljevitj sade åt sin förvaltare:

— Om jag inom ett år inte får tag på en gemål av

ädlaste blod, så gifter jag mig med Lenjka. Sen

kan hela världen gå under!

Slutligen fick man tag på en lämplig flicka åt

honom. En man uppenbarade sig och förklarade:

— Tio verst bortom Ruttna träsket lever den gamla

furstinnan Muchin. Hon har inga rikedomar, men fint

blod. Hon har en dotter. Men hur dottern ser ut,

hurudan näsa hon har till exempel — det vet ingen.

Hon kanske ser mycket bra ut och kanske haltar hon

— det vet ingen, och ingen har sett henne.

Gavrila Vasiljevitj blev mycket glad.

— Det gör ingenting, sade han, hur hon ser ut. Är

det bara ädelt blod, så är saken klar.

Han befallde, att man skulle skjuta med kanonen

och begav sig strax till furstinnan Muchin.