Page 262

- Michail Sostjenko: Den siste herren

M I CHAIL SOSTJENKO

Han kom fram. Väntade. Den gamla kvinnan tog

emot honom. En mycket stolt gumma. I

morgonrock ... Nattmössa... Talade bara franska...

Gavrila Vasiljevitj såg på henne och var nöjd.

Ädelt blod, tänkte han. Utan tvivel.

Hon sade:

— Vad har fört er hit? Vi är ständigt ensamma

här och får aldrig besök av den högre societeten.

Gavrila Vasiljevitj svarade:

— Den högre societeten tänker jag inte alls tala

med er om. Jag har inte kommit hit för att

fånga-flugor, utan för att tala om allvarliga saker. Ta emot

mitt anbud — jag anhåller om er dotters hand.

Gumman blev alldeles paff, mumlade något för sig

själv, yrde omkring i rummet.

:"••– Hur? Vad befalls! Känner ni min dotter

Lipotjka?

— Nej, svarade Gavrila Vasiljevitj stolt, er dotter

känner jag inte och har inte heller någon hist att lära

känna henne. Men jag anhåller om hennes hand. Låt

henne komma hit och presentera sig för mig.

Den gamla blev mycket upprörd.

— Om det förhåller sig på det viset, sade hon,

gärna, gärna. Vänta bara ett ögonblick. Varsågod,

här har ni te och bakelser så länge.

Och hon försvann genom dörren.

Gavrila Vasiljevitj betraktade rummet. Såg genast,

att furstinnan Muchin inte var rik — allt var

förfallet, tyget på stolarna och sofforna utnött.

Nå ja, tänkte han, det gör detsamma. Det är