Page 263

- Michail Sostjenko: Den siste herren

DEN SISTE HERREN 251

inte för möblerna, jag kommit hit. Möblerna kan man

ju alltid klä om — blodet är det viktigaste för mig.

Och så kom den gamla tillbaka med sin dotter,

furstinnan Olympiada. Hon var halt och så förfärligt

ful, att det inte fanns ord för det. Näsan var

alldeles för liten, kroppen anskrämlig, håret tunt. Kort

sagt — det var för jämmerligt.

Gavrila Vasiljevitj betraktade henne noga och sade:

— Vad ska man göra? Ansiktet spelar ingen roll.

Mitt ord tar jag inte tillbaks, vad jag lovar är heligt.

Jag bryr mig inte om hemgiften... Förklarar henne

härmed som min brud.

Fast furstinnan Muchin inte var rik, så var hon

ändå mycket stolt och hade sina pretentioner.

— Det är bra, sade hon, men ni känner min dotter

alldeles för lite, ni har bara sett henne en enda

gång. Ingen kärlek, ingen roman, ingen svartsjuka

— det är mycket egendomligt och motsvarar inte

etikettens fordringar. Men om ni har så bråttom, så

skriver jag redan i dag till min son Volodja vid

gardesregementet. Han får själv bestämma över sin

syster.

Men dottern Olympiada gick omkring i rummet,

släpade ena foten efter sig och samtyckte bara.

— Ack, ma mère, låt honom gifta sig, jag är nöjd

med honom.

Gavrila Vasiljevitj sade:

— Som ni vill. Skriv bara etjt brev, jag kan ju

vänta lite.

Så sade han ytterligare några societetsord på

franska och for sin väg.