Page 264

- Michail Sostjenko: Den siste herren

252 M I CHAIL SOSTJENKO

En vecka gick, ännu en... Gavrila Vasiljevitj var

på gott humör, sköt med kanonen, ställde till med

baler...

Slutligen anlände en ryttare. Meddelade: furst

Muchin hade nyss kommit med båten.

Hela dagen var Gavrila Vasiljevitj mycket orolig.

Nästa morgon lät han ordna allt för resan. Man

spände tolv hästar för hans vagn, en trumpetare på

kuskbocken, ett koppel hundar efter vagnen, och så

bar det i väg.

Men Gavrila Vasiljevitj hann inte ens fram till

Ruttna träsket, förrän han befallde att stanna.

Han tänkte: Vad tusan ränner jag efter som en

pojke? Och vem då till? Till en obetydlig officer!

Jag som är inskriven i sammetsboken och som tsaren

spelat dam med! Tillbaks!

Gavrila Vasiljevitj vände om till Subovo — bara

förelöparen kom fram till furstens gård. Där

väntade man otåligt på Gavrila Vasiljevitj, men Gavrila

Vasiljevitj dröjde. Frågorna haglade: vad? hur?

varför?

Först på kvällen fick man veta, att Gavrila

Vasiljevitj vänt om på halva vägen, utan att ens ha kommit

fram till Ruttna träsket.

Så gick en dag, två, tre. På båda hållen var man

för stolt att ta första steget. Slutligen, efter en

vecka, skickade furst Muchin en ryttare till Subovo.

Gavrila Vasiljevitj satt just på verandan hos Lenjka

och åt chalva.

Ryttaren steg inte av hästen och befallde, att

portarna inte skulle stängas efter honom. Han såg fräckt