Page 265

- Michail Sostjenko: Den siste herren

DEN SISTE HERREN

på Subov, tog inte av sig mössan för honom och

sade högt, så att det hördes över hela gården:

— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa och

säga, att han skulle ha lust att spotta ers nåd i

ansiktet.

Gavrila Vasiljevitj höll på att ramla ner från

balkongen. Och ryttaren tillade:

— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa, att han

förr i tiden brukade piska upp sådana där adelsmän

som ni i sitt stall.

Då de underlydande hörde sådana ord, gömde de

sig alla, och hur mycket Gavrila Vasiljevitj än skrek,

så vågade sig ändå ingen fram.

Ryttaren gav hästen ett rapp och försvann genom

porten.

Gavrila Vasiljevitj spottade av ilska, stampade med

fötterna, skrek:

— Ta fast honom! Hetsa hundarna på honom!...

Han rusade själv ner på gården, men ryttaren

var borta. Gavrila Vasiljevitj lät genast köra ut

kanonen på vägen och befallde att skjuta.

Tre gånger laddades kanonen och fyrades av, men

ryttaren syntes inte längre till — dammet yrde bara

upp på vägen.

Gavrila Vasiljevitj gick åter in, var på dåligt

humör några dagar, men lugnade sig slutligen. Han

lät kalla till sig förvaltaren och sade:

— Mitt ord bryter jag inte. Jag tänker gifta mig

med den halta furstinnan, men först vill jag straffa

och förnedra furst Vladimir. Men hur ska jag bära

mig åt?