Page 268

- Michail Sostjenko: Den siste herren

256 M I CHAIL SOSTJENKO

deles utom sig, till fots, med rufsigt hår — hon

skakade i hela kroppen.

Gavrila Vasiljevitj fick syn på henne från sitt

fönster, log föraktfullt, ropade på sin tjänare Grisjka

och befallde honom att ge henne papperen. Men

själv gick han inte ner, tittade bara ut genom fönstret,

när hon gick över gården. Men han stod inte länge

kvar där uppe, utan sprang ner till porten. Såg efter

henne med rynkad panna. Furstinnan Lipotjka gick

där borta på vägen med hastiga steg, höll papperen

hårt tryckta i handen och släpade ena foten efter

sig i dammet.

Slutet

Gubben drog fram sin skära näsduk, snöt sig,

torkade ögonen och teg.

Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt ännu på

marken. Han samlade ihop smulorna i handflatan

och strödde dem i munnen.

— Och vidare? frågade jag gubben.

— Det var allt.

— Förlåt, men ni har inte berättat, hur han brände

ner Subovo» Och om Lenj ka.

Gubben såg snett på mig.

— Ja, han brände ner det, då han fick höra talas

om revolutionen,. Brände ner det. Än sen? Utan att

fråga er om lov. Och gick naken bort... Och vad är

ni för en?

— Förlåt, sade jag förvånad, men ni berättade ju

själv...