Page 273

- Michail Volkov: Undret

I

Fetinja är gammal-gammal, men hennes stuga är

ännu mer ålderstigen.

Med varje dag närmar hon sig alltmer graven, men

stugan är före henne. Den gamla tar ett steg,

stugan två — den tycks när som helst kunna falla

samman, håller knappast ihop. Som om vinden bara

behövde truta ut med munnen för att blåsa omkull

den.

När natten breder sin sarafan över jorden, och

månen, den skojaren, sticker in sin vita tunga genom

springorna för att retas med den gamla, då le

också stjärnorna-änglaögonen och locka och locka:

Fetinja, guds barn, kom till oss, vi ska skydda

din själ mot ovädret med våra vingar och värma

den med vår andedräkt...

Nog vore det skönt, å, så skönt... men gud fader

håller henne kvar på jorden. Hon har nog inte bett

tillräckligt än för sina synder.

Mest fruktar hon vintern, som likt en grälsjuk

svärmor brummar i snöyran. Själva kölden stormar

in i stugan, sätter sig i ett hörn, stryker sitt vita

skägg, bultar med knytnävarna mot väggen och

försöker få tag i den gamla. Det är tur, att hans åldriga