Page 274

- Michail Volkov: Undret

2Ö2

MICHAIL VOLKOV

ögon inte se ett grand, annars hade det varit alltför

illa.

... Den gamla vaknar på natten — lampan blinkar

vid ikonerna. I ena hörnet frälsarens lidande

ansikte, till höger sörjer madonnan, den osårbara, till

vänster Johannes döparen, som förnöjt ler mot

frälsaren, strax bredvid rynkar Nikola pannan — ett

strängt helgon. Andra guds helgon se också ned

på henne, några från ikoner, andra från bilder. Så

vänligt blicka de ned på henne, att den gamla

känner en outsäglig fröjd, som om någon av dem med

varm hand smekte hennes själ. Hon älskar och ärar

guds helgon. Får hon bara tag på en helgonbild,

genast hänger hon upp den på väggen.

Hon ber och ber, den gamla, bara om en sak ber

hon, att de skola låta stugan stå till hennes död.

Nog är den dålig — men ändå hennes egen.

Främmande bröd är bittert, det vill så lätt sätta sig på

tvären i halsen, men att vara en hemlös stackare på

gamla dar, det är ännu bittrare...

Då fader Ivan kommer med vigvattnet, skämtar

han alltid:

— Det är visst osynliga helgon, som håller ihop

din stuga, Fetinja...

Hon försöker berätta, hur hon liksom haft en syn

på morgonen, i gryningen: något av helgonen gick

utanför stugan och slog med en yxa mot väggen.

Vem det var, visste hon inte, väggen dolde ju

helgonet.

Men fader Ivan börjar sitt: