Page 275

- Michail Volkov: Undret

UNDRET 263

— I Jordan döper jag dig...

Det finns ingen tid att förlora, församlingen är

så stor...

Den gamla har glömt, var hon lagt

femkopek-stycket för bönen. Omöjligt att komma ihåg det.

Hon söker överallt — försvunnet...

Fader Ivan blåste upp sig som en kalkon.

— Varför låter du de andra i församlingen gå

miste om guds välsignelse, Fetinja... ge mig

åtminstone fem ägg...

Den gamla linkar efter äggen, men tar tio i

brådskan — för att söka ut de största.

Men det är ju en känd sak, att popens ögon äro

glupska, hans händer giriga och hans fickor djupa

som en avgrund — ett... två... tre... alla tio

äggen försvinna i hans ficka.

Den gamlas ögon bli daggiga.

— Och jag som sparat och sparat till den heliga

Kristi dag, och nu så är jag utan.

II

Gamla Fetinja släpar sig längs vägen med en

risknippa på den kutiga ryggen, och runtomkring

henne leker vinden glatt som en ung valp. Än jagar

den ett dun, än en hötapp över vägen, än rycker

den i gummans sarafanbård.

Plötsligt kommer den virvlande med en

papperslapp från en gränd och börjar retas med den gamla.

Bara hon böjer sig ned för att ta upp lappen,