Page 276

- Michail Volkov: Undret

2Ö2

MICHAIL VOLKOV

genast rycker vinden den ur händerna på henne och

jagar den vidare. Och sedan få brännässlorna tag i

den och vilja inte lämna den ifrån sig. Aj, vad de

brännas. Med stor möda lyckas hon slutligen plocka

fram den.

Hon slätar ut papperet — ser man bara på, en

bild, ett helgon måste det vara. En så underlig

människa, skäggig, med andäktigt ansikte och ögon,

som likt nålar sticka rakt in i själen på en.

Den gamla undrar. Vem kan det vara? Någon av

evangelisterna kanske? Han påminner ju litet om

Markus, men lejonhuvudet bakom fattas... Kanske

Stratilatus, kämpen? Men han har ju inga vapen.

Hon kan inte gissa, vem det är.

Den gamla fäster bilden bredvid madonnan, vid

sidan av Johannes döparen, tänder lampan och ber:

— Kära guds helgon, förlåt mig syndiga,

oförståndiga kvinna, som inte vet, hur jag ska kalla dig.

Tänk på mig och säg ett gott ord till gud fader,

tänk på guds barn, Fetinja, be honom skydda hennes

stuga för eld och blixt och förfall.

Lampan blinkar, helgonet ler- medlidsamt — det

syns, att det är ett godhjärtat, rättfärdigt helgon.

Utanför fönstret skrapar regnet med sina klor mot

rutan, blixten och åskan gräla på varandra...

Någon knackar...

Den gamla trycker ansiktet mot rutan — det är

mörkt som i graven, omöjligt att se något...

Plötsligt slickar blixten mörkret med sin ljusa tunga — en

människa skymtar fram och säger med otålig röst: