Page 277

- Michail Volkov: Undret

UNDRET

— Nå, släpp in mig!

Hon haltar till dörren.

— Stig på, stig på, goda herrn, akta sig, så han

inte slår pannan i dörrposten... Han är väl alldeles

genomfrusen, kan jag förstå. Var kommer han från?

— Från stån... hela natten har jag kämpat mot

regnet... i hela byn kunde jag inte väcka någon.

De sover alla som döda... Har du lite mat, gumma

lilla, jag är hungrig som en varg.

— Här har han bröd, goda herrn, ät så mycket,

han orkar... Jag har rakt inget annat, bara bröd.

— Det gör ingenting.

— Han kunde åtminstone göra korstecken... han

ser väl ikonerna... det är syndigt.

— Håhå, lilla gumma, man kan göra korstecken så

mycket man vill, men hugger man inte i med sina

egna händer, så hjälper korstecknen nog inte...

— Usch, usch, så han pratar! Det händer ju, att

gud ofta skickar någon osynlig hjälp till de

rättfärdiga.

— Håll fickan öppen, så får du nog något i

den. Det finns helgon, som plundrar en, sen säger

de, att det är gud, som osynligt skickat »gåvorna» till

dem... Nå ja, det är ingen idé att resonera med

dig, mor lilla, du kommer ändå inte att förstå

något... Åhå!... vad är det där för en

helgonbild, du fått tag i?

— Jag vet inte, goda herrn, vad det är för ett

guds helgon. Kan han inte säga det åt mig, gamla

oförståndiga kvinna, så att jag kan nämna hans

namn i bönen?