Page 278

- Michail Volkov: Undret

2Ö2

MICHAIL VOLKOV

— Hans namn, det är ett svårt namn, mor lilla.

Det gör för resten detsamma — namnet är inte

viktigt, utan hans lära...

— Vad lärde han då?

— Arbeta, arbeta, arbeta och leva i vänskap.

— Det är riktigt, det är heliga ord. Man säger

ju, att gud fader själv sagt, att man ska arbeta i

sitt anletes svett.

— Ber du också till honom?

— Varför skulle jag inte göra det? Ikonerna är ju

till för att man ska be till dem... Just innan han

kom, bad jag helgonet, att det skulle låta stugan

stå till min död.

— Din stuga, ja, den liknar ett gammalt råtthål.

Men be, be, kära mor, han hjälper dig nog bättre

än alla de andra helgonen.

— Det är syndigt att skratta så där... så syndigt

så... akta sig, att man inte hänger upp honom med

tungan på en krok i den andra världen.

III

På hösten, då himlen som en våt hund ständigt

skakar av sig vätan och vinden tjuter om hjälp som

en fattig, blind stackare, blir livet outhärdligt i

stugan.

En gång, tidigt på morgonen, tycker gumman, att

en björn rullar sig på taket — det bultar och knakar.

Nu är det slut, tänker hon, stugan ramlar.