Page 279

- Michail Volkov: Undret

UNDRET

Hon springer ut på vägen, stelnar till av fasa.

Som vargar hade timmermän slukat taket, bara

revbenen stucko fram.

Den gamla kraxar:

— Krr, krr! Hjälp, gott folk!... Vad är det för

hedningar, som stjäl en annans egendom?

Från taket svara timmermännen:

— Vad väsnas du för... vi är sovjetarbetare...

För oss gör det precis detsamma, var vi arbetar,

bara vi1 får arbeta. Man sa, att vi skulle arbeta här,

så gör vi det också... Det är hela saken.

Med stora ögon ser gumman en vagn med bräder

komma knarrande. Den kör fram till stugan. Den

gamla stelnar till som en fågelskrämma. Vad är det

för påhitt? Hon förstår rakt ingenting.

Timmermännen spika och bulta som hackspettar i

skogen. Än hit med yxan, än dit, där göra de en

skarv, där bulta de fast något. Där det är murket,

ta de en ny bräda. Och så blir stugan alldeles

förvandlad. Som en vänd päls lyser den med sina lappar.

Men det är ju inte heller meningeni, att den skall

vara vacker och prålig — huvudsaken är, att den är

varm och håller, så länge den gamla lever.

Gumman undrar:

— Vem ska bo här, gott folk? Ni tänker väl inte

jaga i väg mig från mitt gamla bo?

— Den, som bott här förut, ska väl också göra

det i fortsättningen, det är klart. Sovjet är som

ett berg för de fattiga. Inga orättvisor längre.

Sedan kommer kakelugnsmakaren, blandar till en

gröt av lera, smetar över ugnen: