Page 32

- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo

den spetsnästa flickan, som var klädd i

smokingdräkt.

Han lade endast märke till hennes händer.

Naglarna voro alldeles nedbläckade. För tusan, hon kunde

väl åtminstone räcka handen åt honom!

— Överste Sjorotjkin, upprepade flickan likgiltigt,

ni har redan fått svar... inresetillståndet till

Ryssland är förvägrat.

I första ögonblicket tyckte han, att skämt inte

passade ihop med flickans långnästa ansikte. Han

lyfte ögonen, betraktade henne strängt och ville säga,

att det var olämpligt att skämta om sådana saker.

— Ni kan vända er till rum nummer 23. Där får

ni tillbaks ert pass. Ni har inte fått något

inresetillstånd.

Nej, det var inte något skämt!

Då Sjorotjkin förstod detta, hade han lust att kasta

sig på golvet, så stor han var, i den lappade

uniformsrocken, i sin krage, och stortjuta. Han grep tag

i flickans arm, som en gammal gubbe andades han

tungt i hennes ansikte, i det sträva, av billig tvål

luktande håret och frågade förvirrad, stirrande

framför sig med blodsprängda ögon likt en tjur på

slaktbänken, bedövad av släggans hårda slag:

— Hur så, säg, vad menar ni...

Undergivet tog han på sig sin amerikanska mössa

och gick ut. På gatan silade regnet ned. Livet var

slut. Det tänkte han inte, men kände det i varje

fiber. I sin förvirring sökte han påminna sig ansiktet

på flickan, som givit honom det sista slaget — men

kunde inte.