Page 37

- Isaac Babel: Gedalje

På sabbatskvällarna känner jag mig alltid så

betryckt av minnenas tunga svårmod. Dessa aftnar

böjde sig fordom min farfar med sitt vitgula skägg

djupt över Ibn Esras böcker, och min farmor i sin

huva gjorde med sina knotiga fingrar underliga

rörelser över sabbatsljusen och grät ljuvt. Dessa

kvällar gungade mitt barnahjärta som en liten farkost

på förtrollade vågor, à, ni min barndoms

förmultnade talmudböcker! Å, du minnenas tunga svårmod!

Jag irrar omkring i Sjitomir och söker den skygga

stjärnan. Vid den gamla synagogan, vid dess gula,

likgiltiga murar sälja åldriga judar krita, blåelse och

luntor — judar med profetskägg, med trasor över de

lidelsefulla, insjunkna brösten...

Framför mig ligger torget, och torget är öde.

överflödets feta själ har flytt. Stumma lås hänga för

bodarnas dörrar, och gatans stenläggning är blank

som huvudsvålen på en död. Den blinkar och

slocknar — den skygga stjärnan ...

Lyckan kom mycket senare till mig, lyckan kom

först vid solnedgången. Gedaljes bod låg gömd bland

de slumrande husen. Dickens, var var din vänliga

skugga denna afton? I denna bod skulle du ha fått

se antikviteter, förgyllda tofflor och fartygstrossar,

en urgammal kompass och en uppstoppad örn, ett