Page 38

- Isaac Babel: Gedalje

26 ISAAC BABEL

jaktgevär med ett ingraverat årtal — 1810 — och en

trasig kastrull.

Den gamle Gedalje — den lille bodinnehavaren

med immiga glasögon och en grön syrtut, som räcker

ända till golvet—går av och an bland sina skatter i

kvällens skära tomhet Han gnuggar de vita små

händerna, han plockar i sitt gråa skägg och lyssnar

med sänkt huvud till osynliga röster, som omsvärma

honom.

Denna bod är som en vetgirig och självmedveten

pojkes låda — en pojke, som en gång i framtiden

blir professor i botanik. I denna bod finns det också

knappar och döda fjärilar, och dess lille ägare heter

Gedalje. Alla ha redan lämnat torget, bara Gedalje

har stannat kvar. Och han snurrar runt i labyrinten

av glober, kranier och vissna blommor, viftar med

en färggrann kvast av tuppfjädrar och blåser bort

dammet från de döda blommorna.

Vi sitta på tomma ölfat. Gedalje rullar ihop och

rullar åter upp sitt tunna skägg. Hans cylinder

vacklar över oss som ett svart litet torn. Den varma luften

strömmar förbi. Himlen ändrar färg. Tunt blod rinner

ur en stjälpt butelj där uppe, och vi omges av en

svag lukt av förmultning.

— Till revolutionen säger vi ja, men ska vi

därför säga nej till sabbaten?

Så säger Gedalje och binder mig med sina

dimmiga ögons blick.

— Ja! ropar jag till revolutionen, ja! ropar jag

till henne, men hon gömmer sig för Gedalje och

skjuter bara...