Page 39

- Isaac Babel: Gedalje

GEDALJE

2 7

— Slutna ögon ser ingen sol, svarar jag den

gamle, men vi ska sprätta upp de slutna ögonen.

— Polacken har stängt ögonen på mig, viskar

Ge-dalje knappt hörbart. Polacken, den onda hunden!

Han tar juden och sliter skägget av honom, den

hunden! Och nu får han stryk. Det är utmärkt, det är

revolution! Men sedan kommer hon till mig,

revolutionen, som slagit polacken, och säger: »Ge din

grammofon, Gedalje!» — »Jag älskar musik, herre»,

svarar jag revolutionen. »Du vet inte, vad du tycker

om, Gedalje. Jag ska skjuta på dig, då kommer du

att få veta det, och jag måste skjuta, ty jag är

revolutionen»...

— Hon måste skjuta, Gedalje, avbryter jag den

gamle, ty hon är — revolutionen...

— Men polacken skjuter, min kära herre, därför

att han är motrevolution. Ni skjuter, därför att

ni är revolution. Men revolutionen är ju ett nöje,

och nöjet tycker inte om föräldralösa i sitt hus! En

god människa gör goda gärningar. Revolutionen —

det är en god gärning av goda människor, men goda

människor dödar inte. Alltså är det onda människor,

som gör revolutionen. Men polackerna är ju också

onda människor. Vem ska då säga till Gedalje,

vad som är revolution och vad som är

motrevolution? Jag har studerat talmud, och jag tycker om

Raschis kommentarer och Maimonides böcker. Och

i Sjitomir lever fortfarande även andra kunniga

människor. Och vi alla kunniga människor faller på vårt

ansikte och skriker med en röst: »Ve oss, ve oss, var

är den ljusa revolutionen?»