Page 53

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

Vad är Sjechtel för något? Inflammerade ögon

över en hög stinkande fällar. Är det en buntmakare

eller en biblisk förbannelse? Man behöver bara se

på honom... För resten, vem ser på Sjechtel? Livet

är bittert ändå. Människorna se på Gorovitjs

pälsmössa eller på vackra flickor eller på sin egen sorg.

Ingen ser på Sjechtel. Ur hans ögon rinna tårarna

oupphörligt. Men det är icke lidandets och icke

hänförelsens tårar. Det är variga ögonlocks skamliga

tårar. Sjechtel är fattig och anskrämlig. Och så är

han ensam. Döden, den narren, han har glömt bort

Sjechtel. Och Sjechtel har stannat kvar över sina

färgskiftande fällar. Han bearbetar dem och tänker.

Utanför fönstret larmar dagen. Uniformer skifta,

plakat och sedlar. Men det är icke därpå Sjechtel

tänker. Han tänker icke på gud, fastän han är en ärlig

jude, fastän han håller alla helger och på

fredagskvällen har de båda skälvande sabbatsljusen på sitt

torftiga bord. Gud tänker han icke på. Han tänker

på det allra enklaste: på vintern — att dagarna äro

korta, på sommaren — att de äro långa. Den gamle

buntmakarens förstånd är omtöcknat.

Ibland kommer hans brorson Motja till honom.

Motja har brännande pupiller och ett komsomolkort1

i fickan. Motja skrattar åt Sjechtel.

1 Komsomol: kommunistiska ungdomsförbundet.