Page 54

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

— Säg, varför får man knäcka ihjäl en lus på

sabbaten och inte en loppa?

Sjechtel tiger, glättar sorgset över en fäll. Han

vet det icke. Han är ju ingen lärd rabbi, bara en

enkel buntmakare. Motja kan ju fråga förståndigt

folk, men Motja fortsätter:

— Din gud är allt bra dumt uttänkt, och det är på

tiden, att man kastar ut honom som fotogenlampan.

Sjechtel betraktar Motja. Han ser hjälplöst på

honom. Han försöker också att le — pojken skämtar

väl. Ur hans sjuka ögon rinna och rinna intetsägande

tårar. Han säger svagt:

— Varför kränker du mig, Motja? Är din nya

gud kanske bättre uttänkt? Jag vet det inte. Jag är

alltför gammal och dum för att kunna läsa dina

blad. Men du är en god människa, alltså har du

en god gud. Lämna mig bara själv i fred med min

dumhet. Det är för sent för mig att springa efter

er. Jag kan inte leva utan gud. Utan gud kommer

jag att känna mig som den värsta förbrytare. Säg,

vern ska jag då tala med? Med dina tryckta blad?

Eller med min blodiga kniv? Eller kanske med min

olyckliga ensamhet? Ha förbarmande med mig,

Motja! Du säger ju själv, att hela världen är med

er. Tar jag då så mycket plats med mina

sabbatsljus och mina löjliga böner?

Nej, Motja kan icke övertyga Sjechtel. Han

anstränger sig icke heller så mycket. Han är upptagen

med mycket allvarligare ting — han vill omdana hela

världen. Sjechtel däremot fortsätter att samla sina