Page 55

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

DEN GAMLE BUNTMAKAREN 43

fällar och upprepa böneorden — varma, gulnade,

sträva som hans kinder.

Utanför fönstret larmar den lilla judestaden. Och

slutligen kommer en stormig, ond dag. Från

gryningen knarra vagnar förbi. Vid staketen stå de

modiga sammanträngda. De läsa de segrande vitas

ädelmodiga upprop. Sjechtel läser inga upprop. Han

sitter sysslolös hemma — ingen kommer med

beställningar. Han sitter och tänker: nu är det redan höst,

dagarna bli kortare... Sjechtel är orkeslös och

likgiltig. Han tänker icke på varför människorna äro så

upprörda, varför vagnarna knarra och Motjas mor

jämrar sig. Nej, han tänker icke på döden — den

gamle narren. Han har ont i höfterna, och

ögonen klibba samman.

Natten smyger sig in i de trånga, olyckliga

judegårdarna. På gatan blänka axelklaffar, och den

skri*-kiga käringen, som brukar sälja stekta äpplen, är nu

tyst. Det är redan mörkt på gårdarna — natten söker

slita sig fri för att döda den futtiga, gråa dagen. Den

kommer slutligen fri. Då först hörs trampet.

Segrarnas ögon äro övermodiga och

olycksbådande. De ha örhängen och hesa röster. De gå in

i de närmaste husen, plocka i högar av färgrika,

värdelösa saker och tyckas synbarligen tillfredsställda

med livet. Utan att akta på invånarnas oroliga

andhämtning bryta de upp lådorna. Naftalinet kommer

dem att nysa. Uppmärksamt undersöka de stämplarna

på silvret. Vid åsynen av en konstnärlig kaffepanna

eller en hemvävd bordduk bli de rörda. Nu lämna

de rummet. De le förläget och osäkert. Och ur deras