Page 56

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

IL JA EHRENBURG

knyten sticka granna dukar fram, vaser av silver

och stövelskaft... Sedan det andra hemmet och det

tredje. Svårmod bedövar segrarna.

Likgiltigt vända de sig bort från vaser och dukar.

De ha redan fått nog därav. Liksom rykande eldar

i en stäppnatt upptändas deras hjärtan. De hämnas

på dessa svaga, försvarslösa kroppar, som gömma sig

i hönshusen, i källarna; de hämnas andra, hämnas för

sin vrede och sin ensamhet, hämnas en nedbränd

gård eller en dödad broder eller bara vinden, den

förbannade vinden, i vilken de måste kämpa, sova,

mörda.

Och invånarna iden lilla staden?... Invånarna

skrika. Varför?... Vad ha de för nytta av skriken?

Det tänka de icke på. De skrika bara. Skriket ur

en strupe sprider sig, det griper alla, det smittar

våningen, sedan hela trappuppgången, och slutligen

är det icke en människa, som skriker — huset

skriker, den höga, svarta byggnaden, stenlådan mellan

mörkret och trampet.

I början förvånar skriket segrarna. Vem kalla de

till hjälp? Bara vinden svarar grymt: »Åt helvete

med er! Död och helvete!» Men snart vänja de sig

vid skriket. Det blir för dem en del av den omätliga

natten, då stjärnorna flyta och jorden dånar, liksom

kanonernas åskor och eldarnas rök, skällsorden,

lössen, sorgen. Då de lämna husen, ruska de föraktfullt

på sig. Huset tiger. Alla våningarna tiga, med rika

och tiggare, med gråskäggiga talmudlärda och

fri-hetssvärmande ungdomar, som några timmar tidigare

diskuterat på församlingarna.