Page 57

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

DEN GAMLE BUNTMAKAREN 45

Sjechtel bor högst uppe i ett förfallet arbetarhus.

Det ligger avlägset, i Saretje, och till Sjechtel komma

de först på morgonen. Den ena våningen efter den

andra skriker — och tystnar. I det angränsande

rummet tjuter urmakaren Fucher. Han begråter fyrtio

olycksaliga år och kundernas klockor. Men Sjechtel

står bredvid lampan. Han ber. Lampljuset har brunnit

ned och andas tungt. Snart dör det. Men Sjechtel kan

böneorden utantill. Han mumlar: »Döden är ljuv och

lätt inför dig»... Dessa ord betyda ingenting, de

lukta damm, nejlikor, ålderdom. De äro blott

böneord.

Då kommer en av segrarna. Det är en enfaldig,

jättelik yngling med två kors hängande om halsen.

Han är dyster som natten. Med avsikt stampar han i

golvet och försöker till och med blänka käckt med

örhängena, men hans andedrag äro fulla av oro — han

andas i takt med lampljuset.

Då Sjechtel får se den svagt glänsande bajonetten,

ryggar han tillbaka. Inkräktarens ansikte lyser upp

av ett leende.

— Är du rädd, din hund?...

Han känner ju icke Sjechtel. Han tror, att Sjechtel

verkligen är rädd, att Sjechtel kommer som de andra,

krypande på golvet, tiggande om sitt liv, jämrande

sig för barnens, för barnbarnens skull, kyssande de

tjärluktande stövlarna. Låt honom plågas, den

hunden !... Det var kanske hans son, som brände ned

den vita gården långt därifrån i den höga solens

och det gyllene vetets land? I segrarens töckniga