Page 58

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

IL JA EHRENBURG

ögon lyser glädjen. Men Sjechtel fortsätter att draga

sig tillbaka mot fönstret.

— Du vill fly? Försök inte!

Sjechtel har en enda tanke: han måste komma.3

fram till fönstret. Han tänker icke en gång på

flykt. För vem skulle han fly? För döden — den

narren? Är den kanske bittrare än den svalnande

ålderdomen bland fällar och löjen? Nej, döden är

ljuv och lätt. Men kan en gammal jude dö med;

otvagna händer? Kan han räcka gud handen, om den

är nedsölad av livet? Från barndomsåren vilade den

stränga lagen tungt på Sjechtel, och nu tänker han

på den sista föreskriften.

Genom fönstret silar gryningens smutsgråa ljus. i

Talgfärgade moln ha betäckt himlen, och ljuset är

torftigt i den utplundrade staden, där fattigdomen är

allenarådande. Fönstren äro immiga. Sakta glida någral

droppar nedför glaset, gråa och tarvliga, som all fär&

denna timme. Sjechtel ryggar tillbaka mot fönstret!

Han vill uträtta sin sista plikt. Segraren hånskrattar,l

Den idioten kommer väl att sticka ut huvudet genoms

fönstret och ropa på hjälp, som om någon skulli|

kunna hjälpa honom! Där nere äro bara segrarens!

dystra vänner, lik, skräp, dun från uppsprättade var

och kuddar, spegelskärvor — den första nattens verk.|

Då Sjechtel kommer fram till fönstret, trycker han

handflatorna mot det tårade glaset. Han gnider den

ena handen mot den andra och ler. Han har fullgjort!

allt, den stränga lagen föreskriver — han kan räcka|

gud en ren hand. Och Sjechtel säger vänligt: