Page 59

- Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren

DEN GAMLE BUNTMAKAREN 55

— Nu har jag tvättat händerna, nu kan ni döda

mig.

Då förmörkas plötsligt den godmodige ynglingens

ansikte av vrede.

— Djäklar! De kan inte dö en gång!... Nej,

först måste de pina ihjäl en annan stackare!

Rasande slår han den gamle med kolven. Sjechtel

faller enkelt och bullrande som en stol. Men

mördaren kan icke lugna sig. Han kastar geväret ifrån

sig och rusar nedför trapporna. Hans kamrat sitter

på en låda, gäspar och rullar slött en cigarrett.

— Den gamle djäveln... han förde händerna så

underligt över fönstret och skrattade... Jag kan inte

uthärda det! Dessa fördömda människor låter en

inte leva!

Kamraten tiger. Han gäspar bara — ljudligt och

entonigt som en ensam hund. Och segraren flyr

längs raka, alltför breda gator.