Page 63

- Vera Inber: Maja

I

På sydkusten, vid Svarta havet, ligger en stad.

Den är mycket liten. Den har en gammal

genuesisk fästning, som består av raserade murar,

malört och ödlor. Där finns det ett grekiskt kafé med

en hundraårig vinstock, vars rankor slingra sig

uppför muren och tappa sina sidenblad i kaffets

sammet. Där finns det också ett torg, som på

sommaren är översållat med flundror och persikor. Den

unga majsen på torget har underbart grått hår och

små tänder — allt det övriga är klätt i en grön huva.

Staden har vidare en biograf, två, tre offentliga

byggnader, och varje gata mynnar ut mot havet. Allt

det andra är ingenting i jämförelse med detta hav.

Längs sandstranden äro nät upphängda, och båtar

vila, en del på magen, en del på ryggen. Ibland

kryper en stor, skumlös våg, fint slipad som glas,

upp på stranden och försvinner väsande i sanden.

Ensam bland stenarna och övergjuten av månens

sken liknar staden på natten en sovande fisk. Takens

tegel lysa som fjäll, och likt en smal stjärt sträcka sig

vinplanteringarna mot fjärran. På stranden, där

fiskens huvud skulle vara, lyser ett ensamt öga —

museiföreståndarens lampa.

Ty staden har ett museum.

I de flesta fall äro människorna inte elaka. Men de