Page 64

- Vera Inber: Maja

ha ingenting emot att tala illa om andra, särskilt på

aftonen, då solen går ned, jorden svalnar och bara

människornas enkla handlingar värma hjärtat. I

solnedgången skvallra fiskargummorna — skinntorra

grekinnor. De äro svarta av solen, deras förkläden äro

skrikande röda. På avstånd påminner det hela om

en tomatskiva på ett svart brödstycke.

Medan grekinnorna i väntan på sina män reda till

kvällsvarden, tala de om den gamle Stavraki, den

nuvarande museiföreståndaren, förr en vanlig rik

människa. De tala om att han är sonson till en

smugglare. Utan tvivel hade Nikolaj, hans farfar, befattat

sig med smuggling och sålt oförtullad tobak. Det

var sant, han hade också haft tur — han fick ett

stort arv. Hans kompanjon, en rysk köpman, hade

drunknat, då han inte kunde sköta seglet. Men bara

gud vet, hur detta segel i verkligheten såg ut — om

det inte hade ett svart skägg och vida byxor och

hette Nikolaj Stavraki.

Man visste ingenting bestämt, men från den tiden

blev Nikolaj Stavraki rik. Han byggde sig ett

ståtligt och rymligt hus, och på bord och stolar

placerade han rariteter, som han köpt i främmande

länder. Däribland en persisk schal, vit och skär som

rosor i snö.

Nikolajs son Adrian befattade sig inte med något

förkastligt. Han bodde i en stor stad, Odessa. Där

hade han en affär med kanariefåglar och koraller.

Han förtjänade stora pengar, ty tiden var lugn, och

människorna kunde så mycket som helst höra på

kanariefåglar och bära korallbroscher. Vad hans son