Page 65

- Vera Inber: Maja

beträffar, som också hette Adrian, så tittade han inte

en gång in i affären. Efter faderns död sålde han

den och öppnade en frukthandel, men han skötte

den inte själv, utan anställde en föreståndare. Han

reste till utlandet, levde länge där, gifte sig inte.

Sedan återvände han till sin fädernestad, byggde

om farfaderns hus och bosatte sig där för alltid. Han

byggde inte bara om huset, utan smyckade det också

mycket vackert. Farfaderns persiska schal led inte

längre i sin ensamhet. Den fick en hel kollektion

väninnor, likadana schalar och alla lika äkta

persiska. Dessutom tavlor, statyer, gamla möbler,

dyrbara spetsar och stenar — kort sagt allt en rik

människa kan bestå sig med.

Så levde den unge Stavraki, tills också han blev en

gubbe. Men då inträffade revolutionen.

En befallning utfärdades, att alla vackra saker

skulle tillhöra alla, men att man inte fick ta dem

med sig hem. De måste förvaras i ett särskilt hus,

som kallades museum, och på söndagarna, ja, till

och med på vardagarna utom måndagarna hade var

och en rätt att se på dem, bara man inte vidrörde

dem med fingrarna.

På så sätt förvandlades Adrian Stavrakis hem till

museum och dess forna ägare till museiföreståndare.

Det var meningslöst att ta någon annan i hans ställe.

Han var gammal och sjuklig, men det viktigaste var,

att han visste, hur man skulle sköta konstsaker.

Han fick ett hörnrum för egen räkning, där förut en

stor, vit staty varit placerad, som föreställde en naken