Page 67

- Vera Inber: Maja

vi har misstagit oss. Man får inte peta på konstsaker,

inte en gång med fingrarna?... Det var inte rätt

gjort.

Föreståndaren funderade en stund, kliade sig i

nacken och tillade betänksamt:

— Men aktern är verkligen omöjlig.

Och med hänsyn till de föregående dagarnas

erfarenhet, togs piporna bort vid ingången utan

pardon.

Orolig över den starka tillströmningen av

konstintresserade, gick Adrian Adrianovitj Stavraki mot sin

vana ut i det stora, kvadratiska rummet, vars fönster

vette ut mot det vida havet. Rummet, som förut varit

matsal, var nu den värdefullaste salen i museet med

sina pompejiska fresker längs väggarna och

renässanslampan av brons, som hängde i taket.

Adrian Adrianovitjs stora, tunga kropp, hans

vindtygskavaj, det grånade skägget och den dystra

blicken bakom hornbrillorna gjorde ett beklämmande

intryck på besökarna.

Väverskan Dorotjka, en solbränd, rask och pigg

sportflicka, som slagit alla simrekord på

Sovjetunionernas allmänna simtävlingar och kommit till staden

på en utflykt, stod framför en sällsynt tavla, som

föreställde en kvinna med pärlor inflätade i håret,

klädd i en styv klänning, med ett barn på armen.

Hon förklarade för sina kamrater:

— Se bara på hennes klänning!... Vilket helvetes

arbete! De tyckte inte heller om att bada, de förde

förstås en parasittillvaro, men...

Dorotjka betraktade kvinnans ansikte närmare och