Page 69

- Vera Inber: Maja

Genom det vidöppna fönstret flöt tystnaden, havet

och månen in i rummet. Bokryggarna i glasskåpet

övergötos av guld. En underbar röd ros slog ut i

en venetiansk vas på skrivbordet.

Den enögde Afanasij, hövdingen Silonis

botfärdige stallbroder och för närvarande museets

vaktmästare och dessutom Stavrakis köksa och tvätterska

och kammarjungfru på en gång, kom med

kvällsvarden på en bricka: vin i ett lerkrus, en brödkaka,

smör och färsk honung på ett vinblad. En

underbar kvällsvard, som inte ens en gammal grek skulle

avstått ifrån. Dessutom lämnade Afanasij några

brev, en stämplad fångst, som livets hav vräkt upp

på den gamla Adrian Stavrakis skrivbord.

Adrian Adrianovitj skruvade upp fotogenlampan

(»de» tala hela tiden om att elektrificera staden, men

det blir aldrig något av). Han åt utan brådska

och ögnade igenom korrespondensen. Månen och

lampan upplyste hans yviga hår och breda

skuldror. Breven erbjödo intet av särskilt intresse. Två,

tre voro från hans kolleger, museiföreståndare som

han själv. En ville byta ut en gammal

novgorodikon (han hade några stycken) mot en antik

gravurna, inte yngre än från 400-talet före Kristus. En

annan frågade, hur man konserverade

pergamentmanuskript. En tredje betvivlade äktheten av en

nyfunnen mariabild. Och allt i samma stil. Ett brev

var från undervisningskommissariatet; riktigare sagt

inte ett brev, utan ett officiellt meddelande, att

besökarna skulle ifylla ett frågeformulär (med

provbilaga). Adrian Adrianovitj log sarkastiskt, tog