Page 70

- Vera Inber: Maja

en klunk vin och lade det officiella meddelandet åt

sidan.

Äntligen ett riktigt brev! Det var från hans gamle

vän, en poet, som förr avgudats i Ryssland, men nu

tynade bort i förvisningen. Poeten skrev:

»Du vet, att jag, trots mitt dystra utseende, alltid

varit galant mot damerna. Men två damer har jag

aldrig kunnat tåla. Den ena är Döden, den andra är

Revolutionen. Med den första är jag lyckligtvis blott

bekant genom hörsägner, men den andra däremot...»

Adrian Adrianovitj nickade instämmande på

huvudet. Lampan, som överlämnats åt sig själv, räckte

en lång, gul tunga åt månen. Men månen fäste

sig inte därvid. Den flöt lugnt över havet,

övergjutande med silver och mörker en liten experiment-

och undervisningsbåt, som låg förtöjd vid skolan.

Slutligen det sista brevet. På ett billigt,

intetsägande kuvert stod adressen otydligt skriven.

Adrian Adrianovitj öppnade brevet och läste:

»Kära rara farbror!»...

Han avbröt läsningen och stirrade in i lampljuset.

Farbror, vems farbror var han egentligen? Så

mindes han. Han hade verkligen en liten brorsdotter,

som hette Aglaja. Det hände något med henne...

jaså, ja, hon gifte sig med en kommunist. Vad ville

nu denna Aglaja med den bysantinska kejsarinnan

Teodoras veka profil? Hon hade på så lång tid

inte låtit höra av sig, och nu skrev hon plötsligt.

Hon var sjuk. Hennes man hade skickats till Sibirien

för att sätta i gång några kooperativa företag, och

hon skulle nu så gärna vilja komma till havet med