Page 72

- Vera Inber: Maja

placerade fräknar av olika storlek. Hon hade också samma

kastanjebruna lugg och samma strålande ögon, stora

som hos den bysantinska kejsarinnan.

— Goddag, farbror, sade den bleka, främmande,

kvinnan (inte Aglaja). Känner farbror inte igen mig?

Jag är Aglaja. Här är min lilla flicka. Hon är sex

år, och här är min pojke, han är elva månader. Han

har redan tre tänder.

Adrian Adrianovitj förde in gästerna i huset och

bjöd dem, sedan de tvättat resdammet av sig, med

tillhjälp av Afanasij, på den litet försenade middagen

i sitt hörnrum. Ungen med de tre tänderna sov |

en länstol, uttröttad av den långa resan. Adrian

Adrianovitj talade med Aglaja, men såg oavbrutet på

hennes lilla dotter, som liknade en ungdomlig

Teodora. Teodora teg, kämpande en hård strid med en

motsträvig kalvkotlett.

Barn äro alltid barn. De förändras inte det minsta,

antingen de kooperativa företagen blomstra genom

deras föräldrars omsorg eller om privathandeln

fortfarande lever sitt parasitliv. De tycka alltid lika

mycket om sagor och frukt, och dessa sagor och

frukter äro alltid desamma. Aglaja till exempel tyckte

bäst om apelsiner.

Adrian Adrianovitj tog en stor, gyllene boll ur

skålen och räckte den åt Aglajas lilla dotter.

— Jag tycker bättre om äpplen, svarade flickan

med hög röst.

Adrian Adrianovitj häpnade.

— Varför? Apelsiner smakar ju bättre.

— Men äpplet är hårdare, man kan gnaga på det.