Page 73

- Vera Inber: Maja

Apelsinen tuggar sig själv, den smälter, sade Aglajas

dotter självsäkert och tog, undvikande apelsinerna,

ett stort, rödkindat äpple.

Bordet dukades av. Afanasij sopade golvet och

skötte borsten lika bra som geväret under hövdingen

Silonis tid.

Sedan Aglaja i korthet berättat om sitt liv under

de gångna åren liksom om de kooperativa företagen

i Sibirien, gick hon in i sitt rum för att ge det yngsta

barnet mannagrynsvällmg. Adrian Adrianovitj

stannade kvar med sin brorsdotters flicka.

Som det ofta händer under tidiga vårar, var

solnedgången kylig. En stark vind rufsade om havet —

det fylldes med små vredgade vågor. Vinden slängde

i dörrarna som »herrn i huset», skakade om

jasminbuskarna i trädgården och kastade slutligen, efter att

ha inväntat solnedgången, med säker hand den första

näven hårda regndroppar mot fönsterrutan.

Rullgardinen drogs ned, brasan tändes, och flammorna

dånade lika hemskt, som de säkert dånat under Nikolaj

Stavrakis smugglarnätter.

Adrian Adrianovitj förstod, att tiden var inne för

att stifta närmare bekantskap med den nya släktingen.

Hon satt på huk vid brasan. På hennes ansikte

syntes det, att hon vilat ut efter resan, att hon var

mätt och nöjd med livet och upplagd för kamratligt

samtal.

— Nå, mitt barn, började Adrian Adrianovitj, tog

eldgaffeln i handen och satte sig också på mattan.

Låt oss prata litet. Jag vet ju inte ens, vad du heter.

— Maja. Men jag vet, vad du heter. Du heter