Page 76

- Vera Inber: Maja

Proserpina plockade vita blommor på en äng tillsammans

med sina väninnor.

— Kragprästar?

— Nej, inga prästkragar. Det var antagligen

narcisser. De var bara större och mera välluktande än

våra. Hon plockade och plockade, och det blev mer

och mer blommor. Och plötsligt...

Adrian Adrianovitj steg upp, sköt stolen åt sidan

och förde eldgaffeln över golvet.

— Kan du föreställa dig pallen där som

Proserpina. Blommorna på mattan — det är äkta blommor.

Och plötsligt öppnar sig jorden vid bokskåpet, och

Pluto kommer framrusande i en vagn, förspänd med

eldfrustande hästar. Han bor där nere (Adrian

Adrianovitj knackade med eldgaffeln mot golvet) och

jorden slöt sig över dem.

— Bodde Plutten i en källare? frågade Maja med

skälvande röst.

— Nej, inte i en källare, utan under jorden. Där

hade han sitt rike. Där var allt som här uppe på

jorden. Det fanns bara ingen sol, och det regnade

inte, som det gör just nu hos oss.

— Berätta vidare, vidare! skyndade Maja på.

Aha, tänkte Adrian Adrianovitj skadeglatt och

ställde tillbaka stolen. Du vill höra mera. Jag ser,

att tasjkentpojken redan bleknat i din fantasi.

Och han fortsatte att berätta.

— Proserpina hade en mamma, som hette Ceres.

Denna förståndiga och oändligt goda kvinna sörjde

för alla växter här på jorden. Då hon fick reda pä