Page 78

- Vera Inber: Maja

— Nej, nej, bad Maja. Jag måste först veta, vad

det var för villkor, jag kan inte lägga mig annars.

— Bara fem minuter till, ropade Adrian

Adrianovitj, jag kommer själv in med henne — jag tittar

på klockan... Bara på det villkoret åtog hon sig

det, att varken fadern eller modern eller någon

släkting skulle få se på, när hon uppfostrade barnet,

eller komma med sina råd. Hon måste ha

fullkomligt fria händer. Så blev det också bestämt. Tiden

gick. Pojken kunde snart gå och var friskare,

vackrare och hurtigare än någon annan pojke i hela

landet. Han var aldrig sjuk och förkylde sig aldrig. Till

och med när han fick tänder, log han.

— Omöjligt, sade Maja bestämt.

— Jag försäkrar dig... Då sökte hans mor,

drottningen, ta reda på vilka medel Ceres använde, så att

pojken blev så stark...

— Genom sport, svarade Maja. Pappa säger...

— Tyst!... En gång sent på natten, då alla hade

gått och lagt sig, smög sig drottningen till

barnkammaren. Och vad tror du, hon fick se där?

— Vad då? Säg, vad var det?

— I barnkammaren brann en brasa. En kolhög

glödde precis som här. Ceres klädde av den lilla

pojken och betraktade noggrant hans lilla kropp. Det

nakna barnet, som var vitt som skum, stirrade på

elden, och lågorna avspeglades i hans mörka pupiller.

Ceres gick fram till brasan, sköt kolen åt sidan

och satte barnet i glöden som i en sandhög.

— Oj! utropade Maja sakta.

— Ja, pojken klappade i händerna av förtjusning,