Page 80

- Vera Inber: Maja

som med all sin kraft försökte försvara sin egen

barndom, ett listigt svar åt flickan:

— Det är en myt, Maja, sade han. En myt. Allt

detta har hänt för så länge sedan, att ingen riktigt

vet, om det är sant eller inte. Sov gott, mitt barn.

V

Ovädret hade lagt sig. Molnen hade försvunnit

bakom horisonten, och den tunna månen steg upp

över havet. De fuktiga jasminbuskarna voro

översållade av välluktande briljanter.

Adrian Adrianovitj somnade på den gamla

turkiska divanen, som han använde till säng. Brasan

slocknade. Genom fönstret trängde månens svala

ljus in i rummet. Drömmen närmade sig alltmer

den gamle på divanen. Den vidrörde täcket, vidrörde

kudden, den snuddade vid det gråa skägget, och

Adrian Adrianovitj sov redan. Han såg ett

sädesfält, som på samma gång var ett hav. Över det

bredde sig ett bevingat moln, som en slängkappa!

Och plötsligt sköt en blixt ned ur molnen. Han

hörde ett hemskt åskdån och ett förfärligt skrik.

Adrian Adrianovitj slog upp ögonen. Maja stod

vid den öppna spisen i bara linnet, badande i

tårar, skälvande som en jasminbuske. Bakom henne

stod Aglaja, ännu blekare än på dagen. Den lille

Remus skrek på moderns arm. I dörren stod Afanasij

och skakade i bara skjortan.

— Vad har hänt, vad har hänt? frågade Adrian