Page 81

- Vera Inber: Maja

Adrianovitj och försökte överrösta Remus. Vad gör

ni här? Nå!

De talade alla på en gång.

— Herre gud! halvsjöng Afanasij, jag gick längs

korridoren för att se om ytterdörren var stängd och

fick då, allsmäktige herre, syn på lilla fröken, som

släpade i väg med sin lilla bror. Ögonen brann på

henne... och rakt in i arbetsrummet. Jag sprang

efter henne, och vad såg jag — hon lade barnet i

elden, precis som ett vedträ. Allsmäktige herre!

— Jag sov redan, snyftade Aglaja. Då hörde jag

något frasa till. Jag öppnade ögonen — barnen

var borta. Jag sprang ut och såg Majas nattskjorta

lysa till. Jag hann just komma i samma ögonblick,

som hon kastade... Remus... i elden. Det var tur,

att elden brunnit ut. Bara askan var kvar. Armen,

min lilla pojkes arm gör ont. Aaaa, mitt lilla barn,

mitt rara, lilla barn. Din elaka flicka!...

— Lugna dig, lugna dig, Aglaja, avbröt Adrian

Adrianovitj. Inte så brysk. Ser du inte, att flickan

skälver i hela kroppen.

— Jag... jag... ville göra honom till en

osårbar hjälte, grät Maja, men modern, modern störde...

som den där gången.

Alla hade lagt sig. Till och med Remus, som

pudrats på armen, hade somnat. Gryningen snuddade

redan vid havet, stjärnorna bleknade för varje

ögonblick. Men Adrian Adrianovitj kunde inte somna.

Han satt vid bordet och skrev vid lampans osäkra