Page 85

- Vsevolod Ivanov: Barnet

I

Mongoliet — ett vilt, glädjelöst djur. Klipporna

— djur. Vattnet — djur. Till och med fjärilarna

försöka stickas?

Det är svårt att komma underfund med kirgisen.

Man säger, att han går klädd i skinn, liknar kinesen

och har slagit sig ned långt bort från ryssarna,

bortom öknen Nor-Kaj. Och man säger också, att

han tänker draga vidare, bortom Kina och Indien,

till blåa, okända riken.

Irtisjkirgiserna, som skyndat undan ryssarnas krig,

voro grannar till bönderna. Kirgisernas hjärta är

som bekant glasartat, genomskinligt — man kan se

tvärsigenom det. De hade begivit sig till Mongoliet

utan brådska och tagit med sig djur, barn. Till och

med sina sjuka.

Men ryssarna hade obarmhärtigt jagats dit av de

vita. De voro kraftiga, friska bönder. Bland

klipporna och skrevorna kvarlämnades de odugliga och

svaga — några dogo, några dödades. Familjerna,

redskapen och boskapen föllo i de vitas händer.

Ilskna som vargar på våren voro bönderna, där de

lågo i sina tält och tänkte på åkrarna och Irtisj.

De voro ett femtiotal. Sergej Selivanov var ledaren.

Denna grupp av den röda armén kallades också

kamrat Selivanovs bondeavdelning.