Page 87

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

strängare. Hans vanliga ansiktsuttryck försvann. Han

satt där gråhårig, vred och hemsk.

Vid pingsttiden kommenderades tre bönder,

Seliva-nov, förtroendemannen Afanasij Petrovitj och

Drevi-senin ut i stäppen för att söka betesmarker.

Sanden ångade i solen.

Från molnen blåste vinden, från jorden steg

värmen upp till den skälvande himlen, och människornas

och djurens kroppar voro sträva och tunga som

stenar.

Selivanov sade hest:

— Vilka betesmarker det fanns där! Och så kände

vi till dem alla.

Han talade om Irtisj.

De glesskäggiga ansiktena tego — som om solen

svett av håret liksom gräset på stäppen. Likt sår

av en metkrok lyste de hopknipna, röda ögonen.

Bara Afanasij Petrovitj svarade med dyster röst:

— Det är kanske också torka där.

Rösten lät gråtmild, men ögonen voro torra. Men

på den ’trötta och andfådda hästen under honom

svedo de stora ögonen som tårar.

Så redo bönderna ut på stäppen, den ene efter

den andre, längs de av vildgetterna upptrampade

stigarna...

Sanden knastrade sorgset under hovarna. Den

kvava, sandfyllda vinden klibbade girigt fast vid

skuldrorna, i håret. Värmen brände i kroppen, men

svetten kunde inte tränga fram. Mot kvällen, då de

redan lämnat skrevorna, sade Selivanov med handen

mot väster: