Page 88

- Vsevolod Ivanov: Barnet

VSEVOLOD IVANOV

— Människor!

Det stämde — längst bort i fjärran rördes dammoln

upp.

— Det är väl kirgiser.

Man tvistade. Drevisenin sade, att de voiro långt

borta och inte kunde vara i närheten, av det ryska

lägret, medan Afanasij Petrovitj påstod, att det måste

vara kirgiser. Dammet var kirgisiskt à» tjockt.

Då dammolnen kommo närmare, voro alla ense:

r, — Okänt folk...

På sina herrars röster förstodo hästarna — något

främmande närmade sig med vinden. De spetsade

öronen och lade sig ned utan tillsägelse.

Bland klipporna voro de gråa och gula

hästkropparna hjälplösa och löjliga med sina ben, smala som

gärdsgårdsstörar. Liksom skamsna slöto hästarna sina

stora, förskräckta ögon och flåsade andfått.

Selivanov och Afanasij Petrovitj lågo hopkrupna

för att inte synas. Afanasij Petrovitj grät och ryckte

oupphörligt på näsan. För att vara lugn placerade

Selivanov honom alltid bredvid sig — barngråten

förnöjde det tunga bondhjärtat.

Dammolnet rullade framåt på vägen. Hjulen

skramlade, överröstande varandra, och som damm yrde

de långa, svarta manarna i bogträna.

Selivanov sade bestämt:

— Ryssar!

Och han kallade till sig Drevisenin.

De sutto i en flätad, ny vagn — två — i mössor

med röd bård. Man såg inte deras ansikten för

dammet. De simmade liksom i ett gult nystan. Bara