Page 89

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

gevärspipan och handen med piskan stucko fram ur

dammet.

Drevisenin tänkte efter och sade:

— Officerare... i affärer kan jag tro...

inspektion ...

Han plirade skälmskt med ögonen och fortsatte:

— Vi ska nog ge dem föreskrifter...

Vagnen flög fram med människorna, bar dem

säkert, drev på hästarna, och liksom räven med svan»

sen sopade den igen spåren.

Med utdragen, gråtmild röst sade Afanasij

Petro-vitj:

— Låt bli, pojkar! Ta dem hellre till fånga.

— Är du inte rädd för ditt huvud?...

Selivanov blev vred, och ljudlöst, liksom man

knäpper upp en knapp, spände han hanen.

— Här behövs inga tårar!

Det retade dem mest, att officerarna kommit

ensamma till stäppen, utan konvoj. Som om det funnits

ett oräkneligt antal av dem där — för att jaga

bönderna i döden. Den ene officeren reste sig i sin

fulla längd, såg ut över stäppen, såg illa — damm,

den röda kvällsvinden över det förtorkade gräset,

de två klipporna vid skrevan, som liknade

hästkroppar.

I det röda dammet: vagnen, hjul, människor och

deras tankar...

Bönderna sköto...

På samma gång föllo de två mössorna ned bakom

sätet, snuddande vid varandra.