Page 90

- Vsevolod Ivanov: Barnet

VSEVOLOD IVANOV

Tömmarna slappnade, liksom avslitna.

Hästarna ryckte till... skenade. Mjölkfärgad fradga

skummade kring betslet... Skälvande, kraftiga

muskelknippen. Plötsligt stannade de.

Afanasij Petrovitj sade:

— De är döda..«

Bönderna kommo fram till vagnen.

De två voro döda. De sutto skuldra vid skuldra,

huvudena tillbakakastade som basjliker. Den ena av

de döda — en kvinna. Håret upplöst, till hälften 1

dammet — gult och svart. De runda kvinnobrösten

svällde under soldatrocken.

— Underligt, sade Drevisenin. Det är hennes eget

fel. Där har du, för att du tog på dig mössan.

Vem har lust att döda en kvinna?... Kvinnor

behöver vL

Afanasij Petrovitj spottade:

; — Du är ett odjur och en bursjuj1... ingenting

är heligt för dig.

— Vänta! avbröt dem Selivanov. Vi är inga

tjuvar — det är allmän egendom. Vi ska anteckna det,

ge mig papper!

Under sätet, bland den övriga »allmänna

egendomen», låg ett storögt, vithårigt barn i en flätad

kinesisk korg. Den lilla handen höll med ett fast

grepp i en flik av det bruna täcket. En liten stackare;

ett dibarn — gnällde svagt.

Afanasij Petrovitj sade med rörd stämma?

— Har ni sett?... han säger väl något på sitt

språk...

1 Föraktfull benämning på borgarna.